HecklerPlay: Beastie Boys "Hello Nasty"

2024 Författare: Ethan Spencer | [email protected]. Senast ändrad: 2023-12-17 09:02

Tillbaka i '98 blev världen inför ett riktigt konstigt poplandskap. Britpop var död och ingenting från? rockens värld var villig eller kunna komma och ta sin plats. Vi var kvar med ett hav av beige rockers och de första spurterna av en akustisk rörelse (NAM) som i slutändan skulle visa sig vara en blandad välsignelse.

Det var emellertid runt denna tid som hiphop började förnya sig i öron av spottiga tonåringar. Med en hjälpande hand från Big Beat (en mycket malignerad genre som faktiskt var mycket roligare och mer relevant än folk erkänner) började gamla hiphop-handlingar återappliceras. Chemical Brothers började berätta rock och dansa för människor som normalt inte skulle ge jätte våldsamma tider om 808 och 303-talet.

Som mästare för analog gammal skolhoppning var det dags för Beastie Boys att gå med i roligt. Och ut kom 'Hello Nasty'.

Självklart var hiphop under hela 90-talet den dominerande kraften, från en underjordisk rörelse till någonting som rivalerade landmusik för den stora volymen av försäljningen. Hela årtiondet var en mogen söm med ett svimlande utbud av klassiska snitt på hyllorna.

Beastiesna var självklart ansvariga för några klassiska album själva. Efter att trillionen skiftade "Licensed To Ill", fann gruppen att de blev själva själva parodieringen. Detta såg dem dra sig tillbaka och hål i sin egen studio, för att återvända med den smärtsamma höften Pauls Boutique, följt av förlägen av rikedomar med "Kontrollera ditt huvud" och "Ill kommunikation".

Det var de senare LP som såg Beastiesna som delar sin kärlek till gamla dammiga funk breaks, blaxploitation filmer, Bruce Lee, väskor med skunk och vintage echo enheter.

Vid tiden då '98 kom fram, hade Beasties en backcat som inkluderade stenkalla mördare i form av "Sure Shot", "Root Down", "Jimmy James", "Shake Your Rump" och "Finger Lickin Good". Alla uppvisade gruppens briljanta vinylmagasin och tillverkare The Dust Brothers.

Den nya LP hade mycket ridning på den.

Och så kom den första nya singeln i form av "Intergalactic", som med den nu vanliga knäppta spoofvideoen sålde en barrow-last. Men trots detta var det en känsla av besvikelse kring frisläppandet. Visst var 909 slagen roliga, så också vocoder-kören … men det saknade den tätt packade energin i tidigare utgåvor. Det lät halvbakt.

Barmhärtigt stöddes singeln av en remix av tekniker som såg att Beasties fortfarande fick maximal airplay i klubbarna.

Då kom albumet ordentligt, tillsammans med singel "Body Movin", som igen saknade en viss funk som hade blivit bandets telefonkort. Det tog en Fatboy Slim remix, fast på A-sidan för att se livet injicerat i frisättningen. Och till och med studioklubben av Fatboy Slim saknade stansningen av tidigare insatser.

På själva albumet, som kände fotgängare och alltför länge, innehöll endast "Fjärrkontroll", "Tre MCs och One DJ" och "Electrify" den perfekta halvvägs mellan kooky fun and nerdy crate-digger. Det fanns överraskningar att ha haft, särskilt med att inkludera "Dr Lee PhD", som innehöll en skrynklig Lee Perry som ropade till "beastly brothers" och den underbart söta "Jag vet inte", som såg en reflekterande sida av de Beasties som hade blivit dolda tidigare.

Självklart stoppade den vaga besvikelsen av LP inte Beastie Boys juggernaut från att riva upp arenor och festivaler världen över. "Intergalaktisk" är något av en klassiker i vissa rekordlådor och fortsatte att bryta Beastie Boys till en helt ny publik som förmodligen kände sig för ung för att köpa in i det otroligt coola, vanliga, leende-i-fotografierna inkarnationen av Beasties som hade gått förut.

Så medan "Hello Nasty" var en av de mer framgångsrika dokumenten som de lade ut, på varje lyssna kan du inte låta bli att tro att deras bästa arbete var bakom dem.

Det tog backspektivet "The Sounds Of Science" att verkligen påminna alla vad Beastie Boys verkligen kunde och senare, "To The 5 Boroughs" såg laget omgruppering och gick rakt in i sin egen lilla Beastieworld utan att oroa sig för mycket om försäljningen, som "Hello Nasty" lät som det led av.

Från den komplicerade fuktiga spetsen av "Hello Nasty" -projektet till den dumma rösten av 'Ch-Check It Out' kan du verkligen se skillnaden mellan en Beastie Boys som går igenom rörelserna och gör det som bäst gör.

Som sådan är "Hello Nasty" en rolig, ojämn LP som inte är värd att stänga av i avsky, men det är huvudändamålet som verkar vara att det påminner dig om hur lyckligt vi ska ha de tre album som kom före det.

eller gå med i vår Facebook-grupp